www.religionsvetenskapligasallskapet.se 
webbpublicerade föreläsningar

 

Selma Lagerlöf mellan pietism och lutherdom

Föredrag av Margareta Brandby-Cöster

 

Margareta Brandby-Cöster är präst, teol.dr och fil lic. Hon är  verksam i Karlstad. Föredraget hölls den 27 september 2016 i Storkyrkan i Stockholm. Det var ett samarrangemang mellan Religionsvetenskapliga Sällskapet i Stockholm och Katedralakademin i Domkyrkoförsamlingen. 

Margareta Brandby-Cöster doktorerade 2001 på en avhandling om Selma Lagerlöf (se nedan)
Webbpublicering oktober 2016. 

 

På kvällen den 26 augusti år 1925 talade Selma Lagerlöf i Blasieholmskyrkan här i Stockholm. Hon var då en världsberömd författare. Hon hade, som första kvinna, fått Nobelpriset. Hon satt, också som första kvinna, i Svenska akademien. Hon satt dessutom i kommunalfullmäktige i Sunne, betalade mest skatt i kommunen och drev storjordbruk på Mårbacka.

I augusti 1925, fortfarande i efterdyningarna av första världskriget, samlar nu ärkebiskop Nathan Söderblom till ett stort ekumeniskt möte i Stockholm, med delegater från de flesta kyrkosamfund i världen, utom katolska kyrkan och pingströrelsen. Selma Lagerlöf och Nathan Söderblom satt båda i Svenska akademien och han har inbjudit henne att tala på mötet. I sitt tal berättar Selma Lagerlöf om den verkliga bakgrunden till berättelsen om Dalabönderna som for till Jerusalem och som också finns med i första delen av Jerusalemromanen. 

Hon berättar om den amerikanska kvinna som miste sina fyra döttrar vid en fartygsolycka på Atlanten och när kvinnan själv är på väg att drunkna där i havet, får hon en tanke. Selma Lagerlöf säger i sitt tal:

”Är det så lätt att dö?” tänkte hon. Då hörde hon en mäktig stämma, en röst från den andra världen fyllde hennes öron med ett dånande gensvar. ”Det är sant, att det är lätt att dö. Det som är svårt, det är att leva.”

Selma Lagerlöf berättar att kvinnan vidare tänkte:

”Varför ska det behöva vara så? Kunde inte livet på jorden så ordnas, att det bleve lika så lätt att leva, som det nu är att dö?” Då förnam hon på nytt den mäktiga stämman, som svarade: ”Det som fordras, för att det ska bli lätt att leva på jorden, det är enighet, enighet, enighet.” 

Kvinnan blev räddad. Hon kom att tillsammans med sin man och en del vänner grunda ett samfund för att just leva i kristlig enighet och de utvandrade senare till Jerusalem och bildade en liten koloni för att leva i och verka för just enighet. Men - det var inte så enkelt. Man hade alltför asketiska regler i kolonin, man var alltför inriktade på den inbördes gemenskapen, man isolerade sig och man fick kritik utifrån. Inte förrän man hade tagit bort de asketiska reglerna, låtit människor gifta sig och bo i sina familjer, ha arbeten och förtjäna sin lön, hade kolonins anseende höjts. Till sist - och inte minst under första världskriget - hade kolonin kommit att bli en liten fridens plats i det splittrade Jerusalem.

Selma Lagerlöfs appell till det ekumeniska mötet blir nu att enighet och mänsklig sammanhållning, trots allt är möjlig. Men hon ser en parallell mellan Jerusalemfararnas historia och en möjlig utveckling inom det påbörjade ekumeniska arbetet. Därför - skall kristna kunna verka för enighet så måste det ske i mänsklig ömsesidighet, inte i kristlig avskildhet. Mot slutet av sitt tal kommer Selma Lagerlöf därför med en varning. Hon säger:

Och se, mig tyckes, att mötet härvid inte bör underlåta att ta varning. Mötet vill införa kristen lag i förhållandet mellan folken. Mötet skall göra detta med varsamt betänkande, att staterna är levande väsen, vilkas natur inte kan ändras, och inte pålägga onödiga band, endast vad som fordras för att upprätthålla enighet och skapa trygghet. …

Selma Lagerlöf fick kritik den gången, t ex av den 25 år yngre Elin Wägner, som menade att hon var för försiktig. Från kvinnohåll skulle man inte behöva höra sådana försiktiga råd tyckte Elin Wägner. Hon skrev senare:

Nog måste Selma Lagerlöf ha vetat att en rörelse aldrig kan börja i ett medelålders stadium utan måste ha sin ungdoms, sin vårflods och sin lidandes tid.

Själv tror jag inte, att det var försiktig Selma Lagerlöf var. Hon var istället lutherskt klarsynt. Och det hade hon varit ända från sin ”ungdoms, sin vårflods tid” för att tala med Elin Wägner, från debuten vid 33 års ålder, med Gösta Berlings saga, över Jerusalemböckerna och Nils Holgersson fram till den där kvällen i Blasieholmskyrkan 1925 då Selma Lagerlöf var 67 år. Samma klarsyn hela livet alltså kring kristnas uppgift i världen. Teologen Gustaf Wingren skriver om detta (Predikan):

Kyrkans främst plikt mot världen är inte att tillvarataga sina intressen gentemot den utan att gå ut i den med livets ord. Hennes seger är icke att få rätt gentemot de utomstående utan att försvinna i de utomstående, övergå i mänskligheten. Hennes enda fasthet och stadga är ordets fasthet och stadga. Gör hon sig till ett kollektiv contra världen, tappar hon sin ryggrad. 

Eller, som vår ärkebiskop Antje Jackelén sa i sitt vigningstal när Sören Dalevi för en månad sedan vigdes till biskop i Karlstads stift:

Men med er är det annorlunda - den meningen är mittpunkten i dagens evangelietext. Med er är det annorlunda, det är gångjärnet som tillåter att den stängda dörren kan flyga upp och ge fri sikt, vidgade vyer, nya perspektiv.

Selma Lagerlöf var alltså inte försiktig, hon var istället djärv nog att varna för instängdhetens faror och hon värnade öppenheten. 

 

Nu förflyttar vi oss från det ekumeniska mötet, till Selma Lagerlöfs hem på Mårbacka. För i sovrummet där står fortfarande under bordet Selma Lagerlöfs skor. Ett par svarta snörskor - inte speciellt stora, men med den egenheten att den vänstra skons klack är en bra bit högre än den högra. Någonstans i början av sitt liv hade Selma Lagerlöf fått ett slag på höften, ungefär som Jakob i bibelns berättelse. Men hon hade också - precis som han - fått en välsignelse med sig, trots att hon hela livet igenom var präglad av sin hälta. Och kanske var det de svarta skorna med de olika höga klackarna som gav henne styrkan i det berättande, som har något att säga oss om livets haltande underifrånperspektiv och om kärlekens bärkraft.

I all religion genom alla tider finns det två starkt motstridiga tendenser. Å ena sidan kan religionen bli människans väg bort från det jordiska, bort från behovet att ha fotriktiga och rejäla skor. Å andra sidan kan religionen bli vägen som går djupt ner i det jordiska, där tron blir som de skor som gör livet bärbart i all dess svaghet och brist. Den här motsättningen visar sig tydligt under senare delen av 1800-talet. Demokratiska strävanden bröt fram, precis som frikyrkligheten, och mötet mellan kyrkan och väckelsen blev ofta dramatiskt. Inte minst var det så i Östra Ämterviks församling i Värmland, där alltså Selma Lagerlöf växer upp!

Vad pietism är kanske är svårt att förklara idag. Det är inte ett ord i tiden. Ordet har med fromhet att göra och pietismen växte fram, som en protest mot att enbart se kristendomen som lära och objektiv sanning. Därmed kom pietismen, både den på 1600-talet och den senare 1800-talspietismen, att se mer till upplevelsen av Jesus och den personliga relationen till honom än till läran.

Orden för dagen är väl snarare individualism, aktivism och andlighet. En sorts sekulariserad pietism: Söka sig själv i sitt inre, vilja skapa sitt eget liv, meditera på kuddar, ägna sig åt mindfulness och annat sånt.

Den pietism som Selma Lagerlöf mötte i väckelsens tidevarv innehöll såväl individualism som aktivism och andlighet men allt inom den kristna ramen, i den utgående enhetskyrkans tid. Men - den kristna lära, som kunde kontrolleras vid husförhör och i skolan, kom alltså att få stå tillbaka för det personliga mottagandet av Kristus, som blev ett tecken på tro. Nu kunde man skilja mellan väckta och icke väckta människor, mellan dem som var innanför och dem som var utanför.

Den lutherska livsförståelsen däremot är den tro, genom vilken människor orkar vara människor utan att särskiljas och utan att ta avstånd från det allmänmänskliga för att skapa egna gemenskaper. Just för att det är så, kommer ofta den här lutherska livsförståelsen att betraktas som ett ingenting medan den nya framväxande frikyrkligheten sågs som någonting, - någonting speciellt, möjligt att få syn på, någonting att ansluta sig till eller ta avstånd från.

Sigfrid Åkerblom, som var kyrkoherde i Östra Ämterviks församling 1936-57, skriver om hur kyrkorådet där försökte mota väckelsen när den kom: 

Att den kraftigaste väckelsevåg som någonsin, vare sig förr eller senare, hemsökt de värmländska bygderna, välvde fram samtidigt som processen mot de ledande väckelsemännen i socknen pågick, borde väl ock ha förstärkt hennes (dvs.Selma Lagerlöfs) minnesbilder från denna upprörda tid.

Selma Lagerlöf berättar själv om hur hon och guvernanten en gang, när de väntade på posten i värdshuset, hamnade på en bibelförklaring som hölls av en lekman. När de kommer hem uppdagas det att de har lyssnat till en så kallad ”läsarpräst” men trots att fadern, löjtnanten Lagerlöf var emot väckelsen så får historien ett lyckligt slut. Selma Lagerlöf berättar:

Och nu skrattar Emma Laurell och jag med, för vi har ju alltid förstått, att pappa menade, att kolportörer och läsarpräster var lika dåliga som straffångar.

När Selma Lagerlöf sedan själv beskriver väckelsen så är det främst det särskiljande och isolerande draget hon tar avstånd från. Men hon beskriver engagemanget och lidelsen i pietismen med ömhet. Den här dubbelheten kommer fram i hennes biografi över Zacharias Topelius (Zachris Topelius), där hon beskriver hur väckelsen kom till Nykarleby i Finland och hur Topelius reagerade:

”Hur hade han någonsin kunnat tro, att pietisterna hade varit de rätta arvingarna till Guds rike, dessa, som hatade allt skönt, som upplöste de heligaste band, dessa trånghjärtade fördömare av nästans gärningar, dessa, som plågade människorna med påläggande av onödiga bud? ”Gud hatar dem,” bröt han ut. ”Nej, nej, han hatar inte,” ångrade han sig. ”Han älskar dem för deras nitälskan och allvar, men Gud har aldrig sagt, att deras väg är den enda, som leder till honom.”


Till den lutherska livsförståelsen som jag ser det, hör nu bl. a tron på

1. Guds löfte i Ordet
2. tron på Gud som skaparen som har försyn om skapelsen, 
3. hit hör en korsets teologi, en Guds solidaritet med den eländiga människan 
4. och hit hör synen på kallelsen; detta att i relation till Gud är människan enbart mottagare av liv, beskydd och räddning medan hennes ansträngning hör hemma i världen till tjänst för medmänniskan.

 

Författaren Lars Ahlin, som Gunnar D Hansson skall tala om här i nästa vecka, fick 1988 ta emot Selma Lagerlöfs litteraturpris och höll då ett tacktal, där han säger om sig själv och Selma Lagerlöf: ”Vi har flera nyckelbegrepp gemensamt: förkastelse, livet i döden, att leva mellan tiderna.” Det är ett liknande sätt att uttrycka det lutherska. Förkastelsen, domen över den självrättfärdiga människan. Livet i döden, evangeliet rakt in i dödens liv, och så detta att leva mellan tiderna, som handlar om att livet inte är en lång utveckling från det sämre till det bättre utan att evangeliet talar rakt in i människans nu.

Den lutherskt fostrade människan smälter alltså in i ett vardagssammanhang. Martin Luther lär en gång ha sagt att ”bara för att en skomakare är kristen behöver han ju inte göra skor med kors på”. Det betyder att i vårt liv och engagemang för människor behöver vi som kristna inte särskilja oss från andra, som också med sakliga argument försöker verka för medmänniskorna. Och även om vi inte vet vilken tro skomakaren hade som gjorde Selmas Lagerlöfs skor och även om det inte var kors på dem, så var de gjorda för att ge kraft och möjlighet att leva och verka och gå livets vägar med.

Intressant är ändå att Selma Lagerlöf på sätt och vis drog nytta av pietismen eftersom det var de politiskt liberala och de religiöst pietistiska krafterna som såg till att ändra inriktning på skolans område och fick den mer berättande undervisningen att ersätta ortodoxins katekesläsande. Både Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar och Selma Lagerlöfs Nils Holgerssonbok ingick i den här berättelsepedagogiska förnyelsen. 

Påskaftonen den 23 mars 1940, begravdes Selma Lagerlöf i Östra Ämterviks kyrka, 82 år gammal. Begravningen sändes i radio och refererades i sin helhet av Sven Jerring. Biskop Arvid Runestam var officiant. Man kan lyssna till hela utsändningen på SR Minnen.
Biskopen beskriver kärnan i Selma Lagerlöfs författarskap och säger:

Selma Lagerlöf fick gå till sagan för att få fatt på de äkta människorna. Gripna ur dagens verkliga människovärld skulle de inte ha tett sig trovärdiga. Men när de steg fram ur sagans skimmer kände vi igen dem, såsom dem vi själva hemligen är eller ville vara. ... Därför är sagans folk så allmängiltigt mänskligt.

Detta allmängiltiga i sagan känner vi igen från de stora sagoberättarna och från bibelns berättelser. Det speciella med de berättelserna är att de egentligen handlar om oss själva men de startar någonstans utanför oss: ”Det var en gång en pojke … ”(Nils Holgerssons underbara resa), ”En man hade två söner” (Luk 15).

Sagan rycker oss alltså inte ut ur verkligheten utan fantasin behövs för att vi skall kunna känna igen och vidgå vår egen existens, den som vi ofta distanserar oss ifrån, för att vi inte orkar se den klart. Men med fantasins hjälp kan vi våga upptäcka att det är vi som är förkastade, upprättade, tillrättavisade eller hoppfulla. 

Biskop Runestam talar vidare om vad det är som gör Selma Lagerlöfs skapelser så mänskliga. Det handlar inte främst om arten av hennes diktarbegåvning. Det handlar, menar biskopen, om varifrån hon hämtade belysningen till de människor hon skildrar. Den kommer, säger han,  från en ”gudomlig kärlek”. Han konstaterar därför att Selma Lagerlöf utifrån denna gudomliga kärlek med stor ömhet beskriver ”de illa ombonade själarna, som inte haft förstånd att skaffa sig en anständig moralisk förklädnad”. Ett intressant uttryck av just Arvid Runestam, som var starkt influerad av Oxfordgrupprörelsen, senare Moralisk upprustning, och ett rörande uttryck om man betänker hur vi idag använder ordet ”ombonad”. Vi förknippar för det mesta det ordet med ting, som bostäder, möbler och inredning. Men här gäller det människor, ”illa ombonade människor”.

Karlstadbiskopen J A Eklund frågade en gång Selma  Lagerlöf: ”Hur kommer det sig, doktor Lagerlöf, att ni alltid skriver om så eländiga människor?” Selma Lagerlöf svarade: ”Ja, jag har inte träffat några andra.” I Selma Lagerlöfs berättelser möter vi alltså en mängd av dessa människor, som utan den belysning som bibeln låtit Gud ge dem, med all sannolik skulle förblivit osynliga. 

Hur kom då Selma Lagerlöf fram till hur hon skulle berätta sin saga? Ja, det hände faktiskt när hon gick på Malmskillnadsgatan. Men att gå på Malmskillnadsgatan har ju en dålig klang. Där, förstår vi, grusas förhoppningar, människor förnedras och framtiden försvinner för många. Men - i början av 1880-talet gick Selma Lagerlöf också en dag på Malmskillnadsgatan, på väg hem från förmiddagens lektioner på lärarinneseminariet där hon var elev. Hon minns det så här:

Hela långa Malmskillnadsgatan från Hamngatsbacken ända upp till brandstationen hävde sig mot himlen och sjönk ned igen, hävde sig och sjönk. Hon måste stå stilla en god stund, tills gatan hade kommit till ro, och hon såg förvånad på de förbigående, som gingo så lugna och inte märkte vilket under som hade skett. 

Selma Lagerlöf berättar att hon hade gått och väntat på lyckan ända sen barndomen. Och lyckan - säger hon - skulle bestå däri,

att någon främmande, som var mycket upplyst och mäktig, genom en underbar slump skulle komma att upptäcka vad hon hade skrivit och finna det värt att tryckas. Sedan skulle allt det andra gå av sig självt.

Men ingenting hände och flickan började bli otålig. Så Selma Lagerlöf for, mot sin fars vilja upp till Stockholm för att utbilda sig till lärarinna. Det var då detta märkvärdiga hände, på Malmskillnadsgatan, där hon gick med en packe böcker under armen. Hon kom från en lektion i litteraturhistoria. Den hade nog handlat om Bellman eller Runeberg, för hon gick och tänkte på just dessa två, och på de gestalter, som rörde sig i deras diktning. Och då - plötsligt - fick hon en ingivelse, som hon uttrycker så här: 

Den värld, som du har levat i nere i Värmland, är inte mindre egendomlig än Fredmans eller Fänrik Ståls ... På detta sätt gick det till, att hon för första gången fick syn på sagan. 

Och i samma ögonblick hon såg den, började marken gunga under henne. I denna stund beslöt den unga flickan, att hon skulle skriva sagan om Värmlandskavaljererna, och hon övergav aldrig någonsin tanken på den.

Martin Luther säger på ett ställe: 

Var finns en människa som inte i sitt hem eller utanför sin dörr har en sådan mångfald uppmaningar till goda gärningar att hon inte behöver leta på andra ställen.

Det var något av detta som Selma Lagerlöf plötsligt insåg. Det hon sökte fanns redan där hon var, hon behövde inte bli någon annan eller möta någon annan för att få mening i livet. Hon hade en förankring med rötter till hembygd, lutherdom, berättande och gestalter av skiftande slag och det var nog, det var hennes liv. Hennes liv öppnades där på Malmskillnadsgatan och hon fick en framtid.

Det som Selma Lagerlöf alltså var kritisk mot i pietismen var draget av isolering och särskildhet. 

Detta blir tydligt i Jerusalemböckerna som Selma Lagerlöf skrev 1901 - 02, efter att tillsammans med Sophie Elkan under ett halvår runt sekelskiftet ha gjort en lång resa till Egypten, Palestina, Turkiet, Grekland, Italien och hem igen. Då hade de också besökt den amerikanska kolonin i Jerusalem.

I första delen av Jerusalem berättar nu Selma Lagerlöf hur man hade byggt ett missionshus i Dalasocknen och skolmästaren Storm hade själv predikat och haft bibelförklaringar där. Storm hade menat att missionshuset skulle stödja kyrkan och vara ett värn mot irrlära och sekter, som börjat florera i landet och som också kunde anas där uppe i Dalarna. Till en början hade det inte märkts av någon kyrkosplittring, och kyrkoherden hade, sedan detta började, haft fler åhörare i kyrkan än han någonsin haft. Så därför beslöt han sig för att besöka missionshuset en söndagskväll. Men just den kvällen hände något ödesdigert och avgörande där. När skolmästarn hade slutat sin utläggning och sista psalmen skulle sjungas så begärde Hök Matts Eriksson ordet. Han hade också något att vittna om, han kände sig också kallad att utlägga ordet. Skolmästarn tystar ner honom men nu blir det upprorsstämning isalen. Man lyssnar inte längre till honom och Selma Lagerlöf skriver:

De fortsatte att tala om att de ville höra nya predikanter och undrade vilka de skulle inkalla. De stredo redan om vilketdera det skulle bli, Waldenströms eller Evangeliska fosterlandsstiftelsens folk. 


Skolmästarn inser här, att nu har det hänt, som kyrkoherden var rädd för när missionshuset byggdes, nu har splittringen kommit. Selma Lagerlöf berättar:

”Ja, han hade rätt han”, tänkte Storm vidare, ”Nu är det här, irrlära och uppror och söndring, och det hade törhända alls inte kommit om jag inte hade envisats med att bygga mitt Sion”.

Därför tar han nyckeln till missionshuset och säger:

”Nu lägger jag ner denna nyckel här på bordet, och jag tar den aldrig mer åter. För jag ser, att allt, vad jag med den har velat stänga ute, det har jag istället släppt in.”

Splittringen blir bara än större när Hellgum, väckelsepredikanten, kommer till byn och stiftar en församling på Ingmarsgården. För allt eftersom sammanhållningen ökade bland de väckta, så ökade också splittringen i socknen. Vi läser:

En sådan makt som Hellgums har ingen förr haft i den här socknen. Han skiljer barn från föräldrar genom att predika att de, som hör honom till, inte får leva bland syndare. Bara Hellgum vinkar, så går bror från bror och vän från vän och fästman från fästmö.

Så bryter ett fyrtiotal människor upp och utvandrar till Jerusalem för att invänta Kristi återkomst. Men i Jerusalem blir det kamp och ny splittring, precis som Selma Lagerlöf berättade om i sitt tal på det ekumeniska mötet. Fast boken mynnar ut i något annat. Där återförenas Ingmar Ingmarsson med sin hustru därhemma i Dalarna och bär deras barn till dopet. Berättelsen handlar alltså dels om den splittring som har sin grund i vårt behov att göra oss själva och våra upplevelser till yttersta norm för hur vi tror att Gud handlar. Dels handlar boken om en enighet, ett sammanhang, som ger oss del av vad som bär oss bortom alla skiftande åsikter, vad som förenar oss från födelsen in i döden, nämligen det löfte som Gud själv ger i dopet och som bär rakt igenom livets farliga vägar och splittring. 

Men sagan om Värmlandskavaljererna - hur blev det då med den? Ja, den debuterade Selma Lagerlöf med, även om den fick vänta på att bli berättad ända till 1891, alltså just i år för 125 år sedan. För efter utbildningen i Stockholm var Selma Lagerlöf under flera år lärarinna vid flickskolan i Landskrona. 

Sagan inleds med en biskopsvisitation i Gösta Berlings församling i norra Värmland. Församlingen hade klagat på sin präst som hade försummat sitt ämbete, hade supit och inte skött sina åligganden. Men på visitationssöndagen håller Gösta Berling en strålande predikan och ingen har längre något att anklaga honom för. Han får vara kvar. Olyckligtvis blir Gösta Berlings dryckesbror, kusk åt biskopen när han reser hem och skäller ut biskopen och säger åt honom att aldrig mer sätta sin fot i socknen! Då tänker Gösta Berling att han i alla fall kommer att bli avsatt så han lämnar församlingen den sommarnatten och driver sedan omkring som en tiggare. Han blir alltså inte avsatt, men hans väl utvecklade känsla för självömkan får honom att agera som om han hade blivit avsatt och förkastad. Så en kall vinterdag, när han har lurat av ett barn en säck mjöl och köpt brännvin för pengarna, raglar Gösta Berling ut i en snödriva för att dö. Då inträder den mäktiga majorskan på Ekeby i handlingen. Hon erbjuder honom ett liv i lek och lust, men han svarar, att nu måste han dö. Då slår hon knytnäven i bordet och hon skräder inte orden:

Jaså, han vill dö, jaså, han vill det! Jag skulle inte undra stort på det, om det vore så, att han levde. … Tror han, att det är tvungen sak att ligga stel och styv, inspikad under ett kistlock, för att vara död? Tror han inte jag står här och ser hur död han är, Gösta Berling!

Men så, plötsligt, låter majorskan Gösta Berling se ett stycke av hennes eget liv och hon berättar för honom hur det gick till när hon själv, så att säga dog, vad som hade hänt med henne, tidigare i livet. Hon, den rika och mäktiga, stiger ned i det mänskliga eländet och Göstas liv tar en annan vändning. Selma Lagerlöf berättar: 

Se, denna mäktiga fru, hon gjorde sig till hans like i synd, hans syster i förtappelse för att ge honom mod att leva! Så skulle han lära, att det låg sorg och skuld över andras huvuden än hans. 

Och litet längre fram läser vi:  

När han kom till dörren, måste han se sig om. Då mötte han majorskans blick, där hon satt stilla och såg efter honom. ... Hon, som nyss hade varit vred och hotande, satt i stilla förklaring, och hennes ögon lyste av förbarmande, medlidsam kärlek. 

Majorskan ger oss här en bild av Guds handlande. Hon sänkte sig ned och gjorde sig till ett med den mest eländiga människa.  Och vi kan jämföra detta med Luthers ord om sig själv i psalmen (345:2, 3):  

Jag under satan fången låg
och kunde mig ej hjälpa. 
Den synd, som rådde i min håg, 
i grund mig ville stjälpa. 
Min synd mig till förtvivlan drev, 
mitt samvets dom orygglig blev,
och helvetet stod öppet.
  
Men Gud av sin barmhärtighet 
sin ögon till mig vände. 
Han såg i nåd min uselhet 
och hjälp av höjden sände. 
Ändock jag var av synder full, 
var han för mig en Fader huld 
och lät sig om mig vårda. 


Gösta Berling återkallas alltså till livet, får livet på nytt som en gåva, och blir en av kavaljererna på Ekeby. Men på julnatten ingår sedan kavaljererna ett avtal med den elake patron Sintram och byter under ett år bort allt som har med arbete och plikt att göra, för att enbart hålla dansen, leken och lusten vid liv i Värmland. Och majorskan körs på porten. Men mot slutat av berättelsen tvingas Gösta Berling på nytt ut i verklighetens liv och ner från den självömkans piedestal där han återigen har placerat sig själv och återigen menar sig vara förkastad. Då talar Elisabeth Dohna, hans hustru, till honom och säger: 

Är du förkastad av människor? För mycken kärlek har du rönt, det är din olycka. Kvinnor och män har älskat dig. Bara du har skämtat och skrattat, bara du har sjungit och spelat, har de förlåtit dig allt. Vad det har behagat dig att göra har varit dem gott. Och du vågar kalla dig en förkastad! ... Men jag, Gösta, som är din hustru, jag säger dig, att du helt enkelt ska gå bort och göra din plikt. Du skall inte drömma om att vara sänd av Gud. Envar tör vara det, förstår du. Du skall arbeta utan hjältedater, du skall inte glänsa och förvåna, du skall laga, att ditt namn inte alltför ofta ljuder på folkets läppar. 

Den här uppmaningen känns faktiskt helt aktuell också idag och skulle i vår massmediala tid kunna riktas till oss själva, också till oss i kyrkan, när vi ständigt kan göra oss hörda i olika sammanhang och därmed kan riskera att tro att vi antingen är mer speciella eller mer kränkta än vad vi är. Detta ligger också nära det som teologen Gustaf Wingren talade om när han en gång skrev (Luther frigiven):

Men det är i sin världslighet gärningarna är ”dödande”, långtråkiga, utan glans. Ingenting skapas utan lidande. Och när lidandet är verkligt och ej påhittat, saknar det ornament och dekoration. Läran om ”korset” i kallelsearbetet låter vardagens ”världsligaste” ögonblick ligga närmast himmelen - såsom dödsögonblicket är närmare uppståndelsen än livets gyllene ögonblick är.

Vad var det då som majorskan berättade för Gösta den gången hon drog in honom i livet igen?

Jo, en gång kom hon att förneka sina föräldrar och bli förnekad av dem, och hon kom då att förstå att hon inte längre levde utan var död. Föräldrarna hade tvingat henne att gifta sig med majoren Samzelius trots att hon älskade en annan. Då dog Margareta Celsing. Majorskan berättar om det möte med modern, då hon inte kändes vid henne som mor, och när modern ger sig av från majorskan lämnar hon en förbannelse efter sig. Den förbannelsen utgör bakgrunden till det händelseförlopp som rullas upp i boken.

Majorskan tvingas bort från Ekeby, ”landsvägen blir hennes hem och halmstacken hennes säng”, precis som hennes mor hade sagt i förbannelsen. När så majorskan till slut sjuk återvänder till Ekeby för att dö, berättar hon för Gösta Berling hur det gick till när hon försonades med modern. Hon kom upp till älvdalsskogarna där modern bodde. Hon fann sin mor i mjölkkammaren. Majorskan gick in och ställde sig nere vid dörren. Modern gick runt i kammaren och tog ner bunke efter bunke från hyllorna och skummade av grädden. Det gick inte att tala med henne, för hon var alldeles döv. 
Efter en stund sa modern: ”Du kan komma och hjälpa mig.” Då gick majorskan fram och skummade mjölken. Selma Lagerlöf låter majorskan berätta:

Jag tog ner bunkarna i rätt ordning och satte allt på sin plats och tog lagom djupt med skumsleven, och hon vart nöjd. Till ingen tjänare hade hon kunnat anförtro att skumma mjölken, men jag visste ju av gammalt hur hon ville ha det. ”Nu kan du åta dig det här arbetet”, sa hon. Och därmed visste jag, att hon hade förlåtit mig”.

När majorskan tog emot uppgiften från modern att skumma mjölken, tillsammans med orden, ”du kan komma och hjälpa mig”, så återskapade orden och handlingen gemenskapen, och gav löfte om en ny framtid: ”Nu kan du åta dig det här arbetet.” För det betyder ungefär detsamma som när vi i nattvarden får höra orden: ”För dig utgiven, för dig utgjutet.” Där återupprättas helt förvånande livet och samhörigheten, utan vår egen förskyllan eller värdighet.

Sagan som blev berättad förmedlar alltså en luthersk insikt om upprättelse åt den som inte själv kan ta sig en sådan och sagan ger möjligheten att ”leva i världen, omvänd till verklighet” som det står i en av våra psalmer (90:2).

Nästa sommar fortsätter Västanå teater i Sunne, som är det bästa vi nu har i Värmland, att berätta Selma Lagerlöfs historier, med fortsättningen av Löwensköldska ringen som gavs i år. Då kommer det att handla om Charlotte Löwensköld och året därpå om Anna Svärd, böcker som skrevs i slutet av 20-talet. Här handlar det mycket tydligt om det s k kristliga kontra det levda livet. Studenten Karl-Artur Ekenstedt, son till översten och överstinnan I Karlstad, drabbas av pietismen genom en studentkamrat i Uppsala. Kamraten står för något annat än vad Karl-Artur är uppfostrad till. Selma Lagerlöf skriver: 

Hela Karlstad visste, att överstinnan var religiös. Hon gick i kyrkan var gudstjänst lika säkert som prästen och om vardagarna höll hon en liten andaktsstund både morgon och kväll med hela sitt hus ... Men ingen i Karlstad och överstinnan än mindre än någon annan, hade en tanke på att det skulle vara Gud obehagligt, att hon och domprosten och rådmannen och den äldste av kusinerna Stake tog sig en fredlig boston efter familjemiddagarna på söndagarna. Och lika litet drömde någon om att det skulle vara en synd att unga damer och herrar fick ta sig en liten sväng i den stora salongen. ...

När Karl-Artur, efter en stor uppgörelse med Charlotte Löwensköld, som han skulle gifta sig med, förklarar att, som han säger, ”jag skall aldrig gifta mig med någon annan än den, som Gud utväljer åt mig” då skriker Charlotte åt honom: ”Tala inte om Gud”. Sedan går det faktiskt käpprätt åt skogen, just på grund av Karl-Arturs självskapade kristlighet. Boka redan nu in nästa års föreställning på Västanå teater, så får ni reda på något där om Selma Lagerlöfs hållning till pietism och lutherdom!

Om troheten i det jordiska - som är vår uppgift och som vi aldrig kan kvalificera oss för med, som Gustaf Wingren skrev, ”ornament eller dekoration” utan som lever i kraft av att vi upprättas av Gud själv och har varandras liv i våra händer - om denna trohet berättar Selma Lagerlöf i den lilla novellen ”Bröderna” i Osynliga länkar. 

Den inleds med en beskrivning av hur begravningar går till i Svartsjö socken. Där går det nämligen lika till vid alla begravningar. Hög som låg får exakt samma begravning. Samma snickare gör alla kistor och han har bara en modell, ingen blir bättre eller sämre än den andra. Och så går klockaren fram till graven och börjar sjunga: ”Jag går mot döden.” Varken prästen eller församlingen sjunger, utan klockaren sjunger ensam. Han är ganska gammal och har inte mycket sångröst kvar. Han vet att det inte låter så vackert längre när han sjunger, men han gör det ändå eftersom det hör till hans ämbete. För den dagen när rösten sviker honom, då måste han ta avsked från sin befattning och då kommer han att sjunka ner i verklig fattigdom. Selma Lagerlöf skriver:

Därför står hela församlingen i ängslan, medan gamle klockaren sjunger, och undrar om rösten skall hålla hela versen igenom. … Men, om någon hörde efter riktigt noga, skulle han märka, att klockaren inte sjunger ensam. Det är verkligen en röst, som följer med, men den ljuder så precis lika, att de två rösterna blanda sig, som om de vore en enda. Den där andra rösten, som sjunger med, tillhör en liten gubbe i lång, grå vadmalsrock. Han är ännu äldre än klockarn, men han sätter till allt vad röst han har för att hjälpa honom. Och ser man närmare efter, så är också den lille, grå gubben alldeles lik klockarn, det är samma näsa och haka och mun, bara något äldre och likasom värre farna i livet. Och så förstår man, att den lille fattige är klockarns bror. Och så vet man ju också varför han hjälper honom.

Klockarens bror hade haft otur i livet och hade bland annat gjort en konkurs som han dragit med sig brodern i. Han var alltså skuld till att också klockaren hade fått det svårt. Klockaren hade trots allt försökt hjälpa brodern men det hade inte gått. Brodern hade därför alltid fått vara den som fick ta emot, livet igenom: 

Men se nu på sista tiden har han blivit en mäktig man, nu står han och ger igen. Nu hjälper han sin bror, klockarn, som har varit ljuset och livet och glädjen för honom i alla hans dar. Nu hjälper han honom att sjunga, så att han skall få behålla sitt ämbete … varje söndag går han upp på kyrkbacken för att se om det står någon kista på de svarta bockarna utanför sockenstugan. Och om där står någon, då följer han med till graven, och då ger han sig själv till spillo i sin gamla, grå rock och hjälper brodern med den där eländiga rösten sin. Det vore inte så farligt om klockarns röst skulle svika på en eller annan ton. Hans bror är där och stöder honom. …

Och till sist skriver Selma Lagerlöf, och nu vänder hon sig till var och en som en gång som död kommer att ligga där i sin kista vid Svartsjö kyrka:

Men för er utbreder sig då en stor, vid rymd, och ni svävar upp där med ängslande lycka, och allt det jordiska försvinner och förbleknar. Men det sista, som ni hör av det jordiska, är dock något av trohet och kärlek. … 

 

Selma Lagerlöf befann sig nog egentligen aldrig mellan pietism och lutherdom. Hon stod istället med hjälp av sina olika höga skor på fast luthersk grund och hon såg pietismens särskiljande drag och kristna människors risk att förväxla sig själva med evangelium, som en fara för livet. 

Troheten i det jordiska var stark hos Selma Lagerlöf. Hon skrev också en gång att ”liknelsen om punden är min egentliga religion”. Det var den ena polen i hennes liv. Men på hösten 1939, när andra världskriget har inletts - bara några månader innan hon dör - skriver hon i ett brev till en vän:

Klockan var halv sju, då jag vaknade, fullsövd, men med ett ångestfullt värkande hjärta. Det fanns så mycken sorg inom mig, … sorg över allt svårt som väntade. ... Jag bad till Gud att han ville förlåta mig mina synder, mot honom och mot alla människor. 

Selma Lagerlöf fortsätter: 

… jag bad bara om förlåtelse för mig, fattig, syndig människa. Och jag tyckte, att det var en så enfaldig och tarvlig bön, för vem var jag, att jag skulle be Gud förlåta just mig? Jag ville, att jag hade kunnat bedja om fred och om att hela världen skulle slippa krigets elände, men jag förmådde blott bedja: ”Förlåt mig mina synder”, om och om igen. ... Jag hade velat bedja mycket vackrare, mera rörande, med större ödmjukhet. Men dock, kan du förstå detta, så blev jag hjälpt. Den svåra smärtan i hjärtat försvann … 

Här var den andra polen i Selma Lagerlöfs liv. Det fanns en gräns för möjligheten att förvalta pundet. Men det fanns ingen gräns för tillgången till Guds nåd. Eller som den danske lutherske teologen Johannes Sløk skriver i en predikan (min översättn.):

När avgörelsens stund har kommit till oss och räkenskapen skall avläggas och alla utvägar tycks spärrade och vår tillvaro tycks förspilld, då finns där bara en sak kvar: Gud, den Gud, som ger liv och framtid och möjligheter, eller rättare sagt: Vår förväntan och tro att Gud är där och ger allt detta. Och att Gud är den som ger oss liv, när vi har förspillt livet, och ger oss en framtid och ger oss möjligheter när vi har tillintetgjort alla möjligheter. Vad handlar då allt om annat än att Gud är den som förlåter?

Vi lever alltså enbart av det vi tar emot. Förmodligen var det just därför som också den kraftfulle Martin Luther skrev på en lapp, som man fann vid hans säng när han dött: ”Vi är alla tiggare, det är sant.” Så nog var Martin Luther verkligen en av Selma Lagerlöfs kavaljerer i det värmländska lutherska landskapet! 

 

Margareta Brandby-Cöster doktorerade 2001 på avhandlingen: Att uppfatta allt mänskligt: underströmmar av luthersk livsförståelse i Selma Lagerlöfs författarskap. Karlstad University Studies, Karlstad, 2001, 267 s. 

Två recensioner: 
Maria Södling: "Selma dök djupt i det jordiska". Dagens Nyheter, Kultur den 20 februari 2002. 

Erland Lagerroth: "Den lutherska Lagerlöf". Svenska Dagbladet, Kultur, den 8 januari 2002. 

Avhandlingen finns tillgänglig i sin helhet som pdf-dokument via denna länk.

       

 

[sidans början
[webbpublicerade föreläsningar]
[startsidan]