Uppenbarelsekyrkan som tidsvittne – 
Nathan Söderblom och hans uppenbarelseteologi.

av fil. mag. Gunnar Wiberg 

 

Föreläsning hållen i Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden i anslutning till Religionsvetenskapliga sällskapets årsmöte den 29 september 2007. 

(webbpublicering 23.10.2007)

www.religionsvetenskapligasallskapet.se 
webbpublicerade föreläsningar 

 

Notförteckning
Käll- och litteraturförteckning

 

Det är verkligen en fascinerande kyrka och en lika fascinerande personlighet som förenas i dagens tema. Det går självklart inte att uttömma ämnet här, men några glimtar kan ändå presenteras, och förhoppningsvis också några frågor väckas. När det gäller personen Nathan Söderblom (1866-1931), religionsvetenskaplig pionjär och legendarisk ärkebiskop från 1914, så tror jag inte att han behöver någon närmare presentation. Däremot har jag tänkt mig att försöka antyda en del om vad hans uppenbarelsetro gick ut på, belysa hur den kom till uttryck i Uppenbarelsekyrkans ikonografi och vad den betydde, sett i sitt historiska och samhälleliga sammanhang. Först som sist ska sägas, att jag kommer att koncentrera mig på den aspekt av hans teologi som framträder särskilt tydligt här i kyrkan - den han själv kallade en "älsklingstanke", och andra hans "kungstanke" - nämligen uppenbarelsen i historien. Det finns andra aspekter, men det är den jag har valt.

För att hitta en röd tråd i berättelsen erfordras då någon form av tolkningsperspektiv. Min infallsvinkel blir idéhistorisk, vilket kan generera en del oväntade aspekter på Söderblom. Och som övergripande tolkningsnyckel använder jag temat "modernitet- ens genombrott i det svenska samhället" under decennierna kring förra sekelskiftet. Det förra sekelskiftet verkar kanske väldigt "anno dazumal" för oss idag, men egentligen var det en spännande brytningstid, med stora sociala och andra förändringar, då det gamla agrarsamhällets omvandling till det moderna Sverige tog fart. Moderniseringsprocessen gällde inte bara det profana samhället, genom industrialisering, urbanisering och sådant, utan den fick också genomslag när det gällde kyrkliga och religiösa förhållanden, helt enkelt därför att kyrkans liv är en del av det omgivande samhällets.

Ett exempel som ligger alldeles nära till hands: Att den här kyrkan faktiskt står där den står och har tillkommit som den gjort, placerar den mitt i moderniseringsprocessens flöde! Den är 

nämligen finansierad av Knut Wallenberg (1853-1938), som ett led i utbyggnaden av den nya villaförstaden Saltsjöbaden som tillkom på hans initiativ, komplett med en egen järnväg och inrättningar som Grand Hotel och Samskola och allt, vilket - för sin tid - var ett i högsta grad modernt samhällsprojekt. Samma dag som invigningen av Uppenbarelsekyrkan ägde rum den 18 maj 1913 - i närvaro av kung Gustaf och allehanda honoratiores - var det för övrigt premiär för det första elektriska tåget på Saltsjöbadsbanan; en symbolisk markering av samhörigheten med moderniteten så god som någon.

Men innan jag går in på Söderblom, är det ofrånkomligt att först säga någonting om själva kyrkan. Åtminstone på mig gör den ett ytterst påkostat och imponerande intryck. Här har några av det tidiga 1900-talets mest kända arkitektoniska och konstnärliga krafter samverkat för att åstadkomma en konstnärlig helhet. Jag behöver bara nämna namn som Ferdinand Boberg (1860-1946), sin tids mest kände arkitekt, och senare så berömda konstnärer som Carl Milles (1875-1955) och Olle Hjortzberg (1872-1959). Det märks att arkitekten Boberg kunde arbeta med visuella effekter; man behöver bara se på hur det indirekta ljuset faller på altaret av vit carraramarmor, med dess alabasterreliefer av Carl Milles, och gör det till ett nästan självlysande blickfång. Boberg var - inte för inte - utom för sina monumentalbyggnader också känd som en framstående utställningsarkitekt alltifrån Stockholmsutställningen år 1897.

När det gäller interiören anar man, att konstnären Olle Hjortzberg tagit intryck av tidigt italienskt frescomåleri och av byzantinsk mosaikkonst, som han sett under sina långa studieresor bl a i Syrien och Palestina. Här stämde för övrigt arkitektens och konstnärens smak väl överens, för Boberg var också intresserad av det exotiska och orientaliska, helt i enlighet med den tidens estetiska preferenser.

En snabb resumé av kyrkans tillblivelse ser ut så här. Beställaren Knut Wallenberg gav 1910 Boberg fria händer inom en generös kostnadsram, på villkor att kyrkan innehöll ett gravkor för honom och hans hustru Alice, och att den stod färdig till hans 60-årsdag den 19 maj 1913, vilket den alltså gjorde. Som rådgivare anlitade Boberg konsthistorikern Johnny Roosval och teologen Nathan Söderblom, den senare med uppgift att åstadkomma "…en plan för de religiösa bilderna, texterna och symbolerna, jämte råd om gudstjänstliga anordningar" 1. Detta kom i praktiken att innebära att Söderblom fick ett betydande - om än inte allenarådande - inflytande över det konstnärliga programmets ikonografiska utgestaltning, inklusive idéprogrammet till bronsportarnas symbolik. När han först erhöll uppdraget såg han, som han sade "en älsklingstanke förverkligad: Jag såg tron på Guds fortlöpande uppenbarelse i historien tecknad i bilder och ord och framåtskridande under valvet i en härlig kyrka" 2. Det var också han, som genom sitt "enträgna yrkande" såg till att dess namn blev just Uppenbarelsekyrkan 3.

Vad fanns det då i kyrkans arkitektoniska gestaltning, som gjorde att den hörde hemma i den nymornade moderniteten? Jo, genom sitt lät t Jugend-inspirerade yttre utgjorde den ett uppbrott från förlegade traditioner från Helgo Zetterwalls tid (ni vet han med renoveringen av Uppsala domkyrka). Zetterwall, som var chef för Överintendentämbetet, verkade som en slags smakriktare inom kyrkoarkitekturen åtminstone fram till 1897 4 . Hans ideal var stilimitation, med nygotiken som föredöme, typ Johannes k:a. Gustav Vasa-kyrkan vid Odenplan i imiterad barockstil invigdes f.ö. så sent som år 1910. Uppenbarelsekyrkan var ett tidigt försök, fast inte det allra tidigaste här i stockholmstrakten, att bryta sig ur det traditionella formspråket och skapa något nytt och stilmässigt tidsenligt 5. Boberg hade för sin del tagit intryck inte bara av kontinentens jugendströmningar utan också av amerikansk arkitektur, som han sett t ex på världsutställningen i Chicago.

Även interiören kan vittna om tidens kyrkliga förnyelsesträvanden. Som de flesta vet, befann sig Svenska kyrkan kring förra sekelskiftet i en svår nedgångsperiod. Det väckte nästan sensation när Nathan Söderblom vid sin installationsföreläsning år 1901 lyckönskade de, som vågat sig på teologiska studier 6. De svar som kyrkan gav på tidens utmaningar gick i olika riktningar. Ett sådant svar handlade om liturgisk förnyelse. Detta hade förebådats redan genom den nya kyrkohandboken 1894, som ersatte 1811 års handbok med dess rätt torftiga gudstjänstliv. Senare kom inte minst Nathan Söderblom själv att spela en roll som förmedlare av impulser från t ex anglikanskt gudstjänstliv.

Den liturgiska förnyelsen innebar dels en tendens att ställa altaret mer i fokus, dels ett ökat engagemang och intresse för kyrklig konst och för kyrkorummet och dess inredning 7. Några har velat se spår av detta i Uppenbarelsekyrkans interiör. Konsthistorikern Mabel Lundberg menade i sin bok om kristen bildkonst under 1800- talet och det tidiga 1900-talet, att denna kyrka var den första i Europa som fullt ut inspirerats av dessa strävanden 8. Det kanske är att ta i, men onekligen är det lockande att i interiören spåra något av tidens kyrkliga moderniseringssträvanden, paradoxalt nog inte trots - utan snarare tack vare - dess praktfulla fornkyrkliga och byzantinska referenser. Åtminstone var Söderblom själv inne på den linjen. I sin artikel Svenska kyrkans kropp och själ från år 1914 skrev han om det nyvaknade intresset för användning av mässkläder, och han menade att bakom detta låg "samma känsla för gudstjänstens helgd och skönhet, som på sistone skänkt oss några underbara nya tempel efter en lång period av fantasilösa kyrkor". Det är inte svårt att gissa att han därmed avsåg just Uppenbarelsekyrkan (och dessutom Lars Israel Wahlmans Engelbrektskyrka).

Därmed har jag behandlat "utanverken" och kan gå in på Nathan Söderbloms uppenbarelseteologi, och hur den kom till uttryck i det konstnärliga programmet. Alla kristna kyrkor bygger ju på övertygelsen om uppenbarelse i någon form. Men den utgestaltning tron får, är bunden till människors tolkningar och förhållningssätt vid en bestämd tidpunkt och i en specifik kulturell miljö. Hos Söderblom möter vi en uppenbarelsetanke som vittnar om ett speciellt teologiskt skede här i Sverige. Han sammanställde sina skrifter i ämnet från 1903, 1910 och 1911 till boken Uppenbarelsereligion, som utgjort min viktigaste källa. Av citaten kommer att framgå, att det fanns ett starkt apologetiskt drag även i det Söderblom skrev som professor. Inte för inte, var han ju vid denna tid också kyrkoherde i Trefaldighets församling i Uppsala. Vi skulle nu i efterhand mycket väl kunna läsa hans bok som en enda lång predikan, men så var den inte menad, och det läsesättet skulle därför inte göra Söderblom idéhistorisk rättvisa.

För att förstå hans åskådningsvärld återvänder jag till vad som sades inledningsvis om modernitetens genombrott kring förra sekelskiftet. Det gällde även i teologiskt avseende. Vad jag syftar på är det formliga paradigmskifte som Julius Wellhausen och introduktionen av den kritiska bibelforskningen innebar under 1800-talets sista decennier. Den unge Söderblom hade kommit i kontakt med Wellhausen redan år 1888, och det mötet blev till något av chock, genom att tron på Bibelns bokstavliga sanning kom att undermineras. I sina minnen från 1880- och 90-talen berättade han om den vånda han och många andra yngre teologer kände 9. Om nu inte Bibeln längre gav svaret, på vad skulle man då grunda sin kristna tro? Saken blev knappast bättre av att man framåt förra sekelskiftet började kunna tyda den gamla babyloniska skriften, och det stod klart att det fanns motivlikheter mellan babyloniska myter och gammaltestamentliga berättelser. Detta kallades på sin tid för Babel-Bibel-striden. Därigenom introducerades ju ett evolutionistiskt och kulturrelativistiskt perspektiv som utmanade tron på kristendomens "absoluthet", som termen lydde på den tiden.

Den lösning som Söderblom såg framför sig handlade om att förankra den kristna tron, inte längre i bibelns bokstav, utan i Guds handlande i historien, som först kom till uttryck i Israels räddning ur Egypten och som sen fortsatte under gammaltestamentlig tid, förklarat och förkunnat av dess profeter, för att fullkomnas i och med Kristus framträdande i historien 10. Sin åskådning definierar han så här: "Uppenbarelsereligionens tro riktar sig på den ende, levande andlige Guden, som är verksam i historien och där uppenbarad" 11. Denna tro härstammar enligt Söderblom från centrala religiösa erfarenheter hos profeterna 12. Dess rätta område är den religiösa innerligheten, d v s den låter sig skönjas med trons öga, i den personliga gudsförnimmelsen – som en unik erfarenhet i människans inre. Denna verkar på ett djupare och sannare plan än dit förnuftet når 13. Han hänvisar både till Pascal och Schleiermacher och sammanfattar: "I samma mån som tron förnimmer Guds närhet och skönjer en gudomlig avsikt i vad som sker, avslöjar det sig som under och uppenbarelse" 14. Inte för inte kallade professor Anders Jeffner långt senare Söderbloms åskådning för en erfarenhetslinje i svensk teologi 15.

Hans tankegångar innehöll andra viktiga element: tanken på den allmänna uppenbarelsen och uppenbarelsens fortsättning. Jag börjar med det förstnämnda. Även om Söderblom ansåg 

Israel överlägset Babylonien på grund av att Babel saknade den högre profetiska gudskunskapen, så frånkände han inte andra religioner en glimt av sanningen. Ett citat klarlägger: "En Guds uppenbarelse finnes varhelst verklig religion finnes. Där Gud är känd, låt vara ofullkomligt och sedd genom vanställande synglas, där har han i någon mån låtit sig bliva känd" . Uppenbarelsen är Guds självmeddelelse, som vi inte kan föreskriva var den föreligger. Han skrev: "Tron på Guds allmänna uppenbarelse tvingar sig ovillkorligt på oss, så snart vi göra en allvarlig bekantskap med utomkristen religion" 16. Här återfinns alltså grunden för hans generösa syn för andra religioner, som gör att han kunde kombinera sin privata tro på kristendomens absoluta överlägsenhet med sitt vetenskapliga intresse för främmande religionsformer.

När det gäller det andra elementet, tron på uppenbarelsens fortsättning efter biblisk tid, hänvisade han ofta till Jesusordet "min fader verkar alltjämt" i Joh 4:17 - även om bibelstället för mig verkar handla om helt andra saker. När han senare tänkte över saken, förklarade han helt enkelt den fortsatta uppenbarelsen med Guds "obetingade och förekommande nåd" 17. Han var medveten om, att tanken på Guds uppenbarelse i historien för många var en "ny och främmande" föreställning, som inte var framställd i katekesen och som "ännu inte blivit en för kyrkans medlemmar i det hela förtrolig trostanke" 18. För Luther var ju uppenbarelsen fullbordad i Ordet. Men Söderbloms föreställning var alls inte ny. Augustinus och många efter honom uppfattade historien religiöst. Och den katolska kyrkan har hävdat att den själv, som institution och genom sina traditioner och läroutveckling, på ett sätt representerar uppenbarelsens fortsättning. Men för Söderblom var uppenbarelsens bärare alltid enskilda personligheter. Han menade, att det är profeter, helgon, genier, snillen som ger uttryck för Guds fortsatta uppenbarelse. Hans inställning är alltid aktörcentrerad. Han skriver: "Gud såsom den egentligen handlande i historiens drama har alstrat personligheter som stråla ut Guds ljus" 19.

Inspirationen till sin religiösa och personalistiska historietolkning hade Söderblom fått från Erik Gustaf Geijer (1783-1847), genom förmedling av historikern Harald Hjärne (1848-1922). Det var Hjärne, som i ett berömt tal 1892 tyckte sig skymta Guds anlete i historien 20. Det talet imponerade så oerhört på Söderblom, att han skulle citera det ännu fyrtio år senare i Den levande Guden. Geijer ville för sin del förena kristen tro med filosofisk spekulation. "Det som sker i det som synes ske" blir för Geijer begripligt bara om historien ses som en fortsatt uppenbarelse av Gud. Söderblom höll honom för Sveriges största filosof, och han satte t om upp en statyett av Geijer på en hylla i altaruppsatsen i Trefaldighetskyrkan i Uppsala vid dess renovering år 1905. Söderbloms föreställningar anknyter alltså till en gammal svensk tradition som i sin tur bottnar i den tidiga romantikens historiefilosofi.

I boken Uppenbarelsereligion gillade Söderblom att uttrycka sig slagkraftigt, aforistiskt: "Himlen är icke stängd efter bibelns dagar", skriver han på ett ställe, "Historien är Guds verkstad" på ett annat 21. Den fortsatta uppenbarelsen manifesterar sig enligt Söderblom förutom i "historiens sammanhang och syftning" (vilket jag tidigare nämnt), genom det skapande snillet och i den enskildes sedliga liv 22. Där påminns vi om romantiken och dess genikult, genom att snillet sätts "till tolk av Guds skapelse" 23. Dessa snillen kan vara både religiösa och profana, ja, som han sade: "Guds röst kan tala till mänskligheten även genom läppar som förneka hans tillvaro" 24. Han menar också att Gud kan uppenbara sig "lika väl utanför kyrkan som i henne" 25. Han har alltså en mycket öppen, ja, nästan universalistisk syn på uppenbarelsens vägar, kan man säga.

Det vanskliga i resonemanget framkommer dock när man övergår från att fromt tala om biblisk tid eller anlägger ett eskatologiskt perspektiv, till att direkt peka ut vilka dessa vittnen om den fortsatta uppenbarelsen kan vara. Det förutsätter faktiskt att man uttalar sig med profetiska anspråk. Och det gjorde nog Söderblom, när han skrev: "I händelsernas sammansatta fortgång kan Guds vilja dunkelt anas av den som står kämpande med i striden eller känner sig medansvarig i de värden det gäller; plötsligt kan dimman lätta, och han får ana vad som sker. Det finnes tidsrörelser i vilka ett vaket kristet öga har svårt att icke igenkänna Guds verk" 26. I boken Den levande Guden förklarade han sig senare ännu tydligare: "Till den kristna tankens uppgifter hör att successivt göra historien förstådd i religiös mening, det är att lära sig att i historiens helhet på ett profetiskt sätt se Guds under, hans uppenbarelse" 27.

Han hade - åtminstone inbjuder hans texter starkt till den tolkningen - en benägenhet att obekymrat glida mellan den religiöst uttydda frälsningshistorien, som bygger på inifrånperspektivets trosförutsättningar, och den vanliga, profana händelsehistorien. Nu för tiden skulle man kanske säga, att det detta handlar om två olika verklighetstolkningar eller meningsdimensioner, som bör hållas isär för att det inte ska trassla till sig ordentligt i resonemangen. Men Söderblom såg nog i stället hela världsprocessen som en enda sammanhängande enhet – som ett uttryck för Guds aktiva handlande i världen förr och nu. Egentligen kan man säga, att hans sätt att i sin framställning inte så noga skilja på trosutsagor och empiriska verklighetsomdömen är det stildrag, som frambringar den apologetiska energin i hans texter och som gör dem så utmanande att läsa idag.

Vi som lever idag har förmodligen en betydligt mer desillusionerad uppfattning om möjligheten att känna igen Guds verk i historien - ens med trons öga, och med den innerliga, personliga gripenheten som sanningskriterium. Snarare vittnar historien om sådant som står Gud emot, eller åtminstone lämnar den kristne i fullständig ovisshet om vad gudsviljan kan vara. Orden är en parafras på Gustaf Aulén, som skrev efter första världskriget, med dess åtföljande katastrofala idealkonkurs. Men man får inte glömma att Söderblom skrev i en annan tidsanda, under "la belle époque" före första världskriget, då den optimistiska tron på kulturens och civilisationens fortsatta landvinningar ännu var obruten. Den som vill, kan ju vända på det; kanske visar Söderbloms uppenbarelsetro främst på hans innerliga längtan efter en trygg, beskrivbar och meningsfull världsordning i en tid av uppbrott och förändringar? Vilket som gäller, behöver vi inte avgöra här, utan poängen är att teologin inte existerar i ett lufttätt rum, utan i en social och kulturell kontext och i en specifik historisk situation.

Om man nu besjälad av profetisk anda ger sig på att peka ut verkliga historiska personer som "gudsvittnen", är risken avsevärd att man inte så mycket tydliggör Guds uppenbarelse, som sina egna tidsbundna ideologiska preferenser. Detta gällde även Söderblom. Han lyckades t om att peka ut Tysklands järnkansler Otto v Bismarck, han med "kulturkampen" mot katolicismen och de stränga socialistlagarna, som ett föredöme i luthersk gudsförtröstan och kallelsetrohet 28. Visserligen skriver han också på ett ställe, att "det kan hända att några drömmande och handlande utopister uträtta mer för Guds syften än den fullkomligaste och ståtligaste hierarki", och han snuddar vid att däri inkludera, som han sa, sin egen tids "sociala rörelser" (vilka nu dessa kunde vara), men han utvecklade inte temat, utan hade snarare en benägenhet att konsekvent anlägga ett "ovanifrånperspektiv", att identifiera sina trosvittnen med den nationella och kyrkliga överheten genom tiderna, i enlighet med sitt aktörsperspektiv 29. Hans oöverträffade gudsvittnen var Luther och Gustav II Adolf. Från vilket konfessionellt håll han betraktade uppenbarelsehistorien ifrån är inte svårt att gissa.

Därmed tror jag, att jag har fångat så mycket av grunddragen i hans uppenbarelsetro, att jag kan gå över till att demonstrera hur den kom till uttryck i kyrkans utsmyckningsprogram. Bronsportarna och deras symbolik får vi förbigå - hoppa över hade jag så när sagt, men det är nog lättare sagt än gjort med tanke på deras avsevärda höjd - eftersom de inte direkt refererar till uppenbarelsetemat.

I långhuset kan vi på väggarna följa den dubbla uppenbarelselinjen, som framme vid altaret förenas i Kristus. Längst bak i hörnet, vid sidan om läktarbalustraden, ser man Abraham, vars attribut är offerkniven. Moses, inklämd där på andra sidan, bär Arons stav som var ett gudstecken enligt 4 Mos 17 kap. Han är omstrålad av den strålglans som kom sig av att han enligt 2 Mos 34:29 talat med Gud, vilket gjorde att han var tvungen att dölja sitt ansikte. Profeten Elias på långväggen representerar Israels rike. Han har som attribut svärdet, med vilket han lät tillintetgöra Babels falska profeter enligt 2 Kung 18:40. Jesaja representerar Juda rike och framtonar närmast som straffprofet, mot en bakgrund av mörkröda moln. Man associerar till början av Jesaja-boken, kanske till Jes 5:10. Av Deutereo-Jesajas mildare budskap finns här inte många spår!

På andra sidan illustreras den allmänna uppenbarelsen genom Sokrates och Platon. Det är, så vitt jag förstår, något alldeles unikt i svensk kyrklig tradition att utombibliska gestalter på detta sätt infogas i en framställning av frälsningshistorien. Söderblom höll särskilt Sokrates högt som representant för samvetstroheten, det han kallade "idealdriften"; en av "uppenbarelsens portar", som han sade. Platon får i sin tur representera odödlighetstanken och själens eviga längtan efter det övervärldsliga 30. Avbildningen av filosoferna är också intressant. De liknar de mera profeterna på andra sidan mittgången än de idealiserade antika byster, som vanligen anger normen för vår uppfattning om Sokrates och Platons yttre; ni vet, där de framställs som äldre män med kraftfulla drag, böljande hår och imponerande filosofskägg. Det spelar naturligtvis ingen roll, eftersom ändå ingen vet hur Sokrates och Platon egentligen såg ut.

Altaret markerar fullbordandet av uppenbarelsen genom Jesus Kristus och utgör kyrkans blickfång. För Söderblom framställde altaret den plats där himmelen stod öppen 31. Det är fristående enligt fornkyrkligt bruk, vilket hade hans gillande. Fyra reliefer med texter valda av honom sammanfattar Nya testamentets budskap, och de återger Bergspredikan, Synderskan, Getsemane och Emmaus. "Det största vittnet om Guds uppenbarelse i historien är Kristus själv", menade Söderblom 32. Apostlarna Petrus och Paulus och de fyra evangelisterna får (möjligen därför) ganska undanskymda platser i kyrkan. Apostlarna Petrus och Paulus förekommer som rätt grovt tillyxade karyatidfigurer som bär upp krucifixbalken, men inte på några andra ställen, så vitt jag kan se. Evangelisterna återfinns på insidan av valvet mellan långhus och kor grupperade två och två på ömse sidor. I korabsiden ser man sen den helige Andes vittnesbörd om uppenbarelsens fortsättning genom ett antal gudsvittnen från efterbiblisk tid, vilket jag snart återkommer till.

Av rumsdispositionen kan man ana, att tredelningen av kyrkan mellan långhus, altarparti och korabsid korresponderar mot trosbekännelsens tre artiklar; tron på Fadern, Sonen och den Helige Ande 33. Men av Söderbloms artikel Vägen till fadern från 1909 framgår att han var emot det slags stadietänkande som detta inbjuder till, d v s att uppenbarelsen ses utlagd i en horisontell tidsföljd, så att först Fadern verkar, sen Sonen och därefter den Helige Ande 34. Det ansåg han strida mot principen: "Min fader verkar intill nu". I stället införs en vertikal dimension, genom att trosbekännelsens tre satser ordnas på olika höjd ovanför varann, med den första trosartikeln "Jag tror på Gud fader allsmäktig" högst, som markering av att Guds allmakt omspänner hela uppenbarelsehistorien. Den syns på muren där ovanför triumfbågen.

Nedanför texten ser man människoskaror som samlas i tillbedjan inför tronen, vars lägsta trappsteg man kan skymta 35. Bland människoskarorna där uppe återfinns, här sagt som ett kuriosum utanför ämnet, både Knut Wallenberg, Ferdinand Boberg och Olle Hjortzberg själv. Figurerna till höger är änglaskaror. På krucifixbalken ovanför altaret läser man som sig bör andra artikeln "Jag tror på Jesus Kristus…", och på en bård i korabsiden hittar man den tredje trosartikeln "Jag tror på den helige ande…". Anden, i form av en stilierad duva, kan beskådas i korabsidens kupol.

Därmed är vi framme vid koret och dess utsmyckning i ett crescendo av guld och starka färger. Enligt mitt tycke är detta den mest spännande delen av det konstnärliga programmet. Här är ett ställe där vi kommer Söderblom närmare. Man kan säga, att figurerna representerar utsnitt både ur hans åskådningsvärld och ur hans livshistoria. Jag ska bjuda på några sådana biografiska associationer, för hans livsberättelse är en viktig del av kontexten kring uppenbarelseteologin. Naturligtvis befinner man sig ibland på osäker mark, det medges, men några poänger kanske framskymtar av resonemanget. Åtminstone förmedlas lite kulturhistoria.

Om nu någon kommer att tycka, att jag behandlar honom smått vanvördigt, må man betänka att jag här talar om den tidige Söderblom - professorstiden innan ärkebiskopsutnämningen år 1914, och innan han växte till närmast monumentala dimensioner med Nobels fredspris och allt. Den tidige Söderblom stod s.a.s. "mitt i elden", och han var i högsta grad ett barn av sin tid. Det gör honom bara mera mänsklig. Ingen ska därför förvåna sig över att han delade sitt samhällsskikts grundvärderingar, vilket i detta fall betyder det dåvarande bildningsetablissemangets nationella stämningar. Den som tvivlar kan läsa hans uppsats Sveriges Kyrka från 1908. Nationalismen var i allra högsta grad ett resultat av modernitetens genombrott, inte som man annars gärna föreställer sig, ett överhäng från gamla förlegade traditioner. Riktig fart tog nationalismen genom unionsstriderna med Norge, som resulterade i den försmädliga unionsupplösningen 1905.

Här ska genast sägas, innan någon hinner protestera, att Söderbloms nationalism inte var av det slaget som ställde den egna nationen eller kyrkan ett i konkurrens- eller motsatsförhållande till andra. Det framgår tydligt av hans föredrag i Huskvarna år 1909 36. Däremot hade han en utpräglad känsla för Sveriges tidigare "historiska mission", och för Svenska kyrkans särskilt förnämliga uppdrag att utgöra en samlande och enande kraft inom kristenheten. Detta återspeglar skillnaderna mellan det man i andra sammanhang kallar extern (utåtriktad), respektive intern (inåtriktad) nationalism, och det visar hur man paradoxalt nog kan vara både nationalist och internationalist samtidigt, ja, t om hur den senare positionen kan växa fram ur den förra.

Hursomhelst, principen att konstnärligt illustrera den fortsatta uppenbarelsen var alls inte ny för Söderblom. Han hade själv tillämpat ett liknande koncept vid restaureringen av Trefaldighetskyrkan hemma i Uppsala år 1905. Egentligen föregriper han där den uppenbarelsetanke, som skulle ta gestalt i Saltsjöbadens kyrka 37. Samma symboliska representationer som förekommer i Trefaldighetskyrkan, återfinns nämligen även i Uppenbarelsekyrkan; exempelvis hittar man just Erik Gustaf Geijer där uppe till höger på sandstensepitafiet.

Först i raden av kormålningar kommer lite förvånande Augustinus mor Monnica. Men Söderblom höll moderskapet högt. Inte för inte hade han i Trefaldighetskyrkan som en pendang till Geijer placerat en statyett av en gammal och böjd kvinna, "Mor" av Carl Eldh. Kanske är ordningsföljden här övertagen från Trefaldighetskyrkan? På ena sidan den mest beundransvärda kvinnan, på den andra den mest beundransvärde mannen, fast här uppgraderad från filosofen Geijer till krigarkonungen Gustav II Adolf. Söderblom hade tidigare med gillande karaktäriserat Monnica som - citat - "undergiven, ärbar och klok hustru och en god, hängiven mor". Vari denna så kallade klokhet bestod, kan var och en läsa i Augustinus Bekännelser, nionde boken, avsnitt nio. Augustinus själv var nog given i Söderbloms uppenbarelsekedja, i sin egenskap av den kristna historieskrivningens fader. Hans verk De civitate Dei beskriver ju världshistorien utifrån ett frälsningshistoriskt perspektiv som en fort löpande kamp mellan gudsriket och djävulens rike.

Därnäst kommer Ansgar och Botvid, visande kristendomens väg in i Sverige (fast med viss tidsskillnad). Söderblom motiverar deras närvaro här med anknytningen till trakten. Botvid var ett lokalhelgon, "Södertörns apostel", som enligt legenden blev martyr kring 1120-talet 38. Han avbildas här som biskop med kräkla, i stället för med sitt vanliga attribut, en fisk – associerande till det under, där Botvids böner fyllde näten hos de fiskare som litade på honom. Fågeln på bilden var den som vägledde de som sökte efter Botvid till den plats, där han lidit martyrdöden. Enligt legenden var han inte präst utan en lekman, som undfått dopet i England 39. Kanske ville Söderblom erinra om de tidiga förbindelserna med den medeltida engelska kyrkan, nu när förbindelserna med den anglikanska kyrkan just höll på att utvecklas som bäst.

Ansgar, som i stället representerar den mer organiserade Hamburg-Bremen-missionen, blev tidigt föremål för uppmärksamhet från Söderbloms sida. Om honom handlar faktiskt hans allra första tryckta text från år 1888. Han resonerar där om Ansgar "ägde genialitet", ånyo en återspegling av den romantiska genikulten och tron på de stora männen som Guds särskilda redskap. Söderblom nämner i sin text Rimbert och Ansgarsvitan, d v s berättelsen från 860-talet om missionären Ansgars verksamhet i Norden. Syftet med denna krönika var bland annat att visa hur Ansgar genom sin livsgärning var ett Guds verktyg i historien, ett tema som vid det här laget kännes rätt välbekant.

Därnäst träffar blicken kung Erik den Helige och biskop Henrik, Finlands skyddshelgon. Bilden av kung Erik verkar inspirerad av en välkänd träskulptur i Roslagsbro k:a i Uppland. Som bekant lär denne kortvarige och omstridde kung Erik Jevardson enligt legenden ha genomfört ett "korståg" till Finland för att omvända hedningarna där. Det markeras av att han och Henrik fattar om stången till det korsmärkta riksbaneret (symbolen för det nationella uppdraget) och att de under fötterna trampar på hedendomens odjur. Henrik stannade kvar i Finland och blev enligt legenden martyr där år 1156. När man idag tolkar bilden bör man erinra sig, att Finland år 1913 fortfarande var en del av det Ryssland, som många i Sverige – inklusive Söderblom själv – upplevde som ett allt mer påtagligt politiskt och militärt hot 40. I sin tillkomstsituation vid 1910-talets början var bilden därför en lättfattlig symbol för Sveriges kallelsegivna kulturmission och vakthållning åt öster, och den hade en inneboende polemisk udd riktad mot just Ryssland. Just den senare vinklingen kan också ha en viss lokal anknytning, som kyrkoherden uppmärksammade mig på, nämligen att ryssarnas härjningar på 1720-talet ju hejdades vid Baggensfjärden av svenska trupper.

Tanken på Sveriges uppdrag i öster var annars biskop J A Eklunds speciella käpphäst 41. Man brukar ibland framställa Söderblom och Eklund som rivaler och motpoler. Det är riktigt på många sätt, men i fråga om religiös historiesyn fanns det också likheter. Skillnaderna bestod främst i, att för Söderblom var Sveriges världshistoriska mission i politiskt-religiöst avseende förlagd till vår stormaktstid, med Gustaf Adolf som oöverträffad höjdpunkt. I stället bestod Svenska kyrkans speciella kallelse nu att vara "ålagd" en sammanbindande uppgift inom kristenheten 42.

På nästa bild ser vi den Heliga Birgitta och hennes biktfader Matthias. Den senare tänker jag mig som representant för kontinuiteten i den svenska teologiska traditionen. Han får räknas som den första namngivna svensken, som åstadkom något som kan kallas ett självständigt teologiskt arbete. Bilden av Birgitta gör oss däremot något förvånade. Hon framställs här som en mycket gammal och tärd kvinna, inte alls så liv- och kraftfull som senare medeltida träskulpturer gestaltar henne. Tillåt mig gissa, att avsikten med bilden snarare var att leda tanken till Birgittas visionära, innerliga gudsgemenskap än till den myndiga och självrådiga stormansänkan, som gick till rätta med kungar utifrån instruktioner erhållna direkt från Gud. Sedd tillsammans med Matthias borde hon för övrigt, om kronologin stämmer, vara högst 46 år gammal, och de flesta av hennes äventyr ute i Europa låg fortfarande framför henne! Samarbetet med Matthias avbröts nämligen år 1349, i och med att hon reste utomlands. Kanske var för Söderblom det exceptionella, det som han sade "profetiskt snillrika", själva intensiteten i gudsupplevelsen hos Birgitta det intressanta, snarare än de ytterst tidsbundna budskap som hennes syner ändå handlade om 43. Möjligen upplevde han ett visst dilemma när det gällde att passa in Birgitta i sitt schema.

Sist i uppenbarelsekedjan kommer de som Söderblom kallade "lutherdomens två helgon", d v s Luther själv och Gustaf II Adolf 44. Helgon är som bekant enligt Söderblom "de som i liv, i väsen och handling klart och otvetydigt visa att Gud lever" 45. Luther, som Söderblom kallade "trons andre apostel efter Paulus", erbjuder i sammanhanget inga ikonografiska problem, utom möjligen att han bär helgongloria, och att han ser rätt tärd ut i jämförelse med Lucas Cranachs d ä välkända bild från 1526 46. Kanske är han i stort behov hjälp från Gustaf II Adolf, som avbildas desto kraftfullare! Framställningen av hjältekonungen från Norden är den bild som i dag gör oss mest konfunderade, ja, som kan väcka motstånd. Men den är också det mest påtagliga tidsvittnet, ett uttryck för den tidens självklara ideologiska referenser. I sitt idéhistoriska sammanhang kan bilden ses som ett utslag av det lundahistorikern Sverker Oredsson kallade förra sekelskiftets formliga Gustaf Adolf-kult. Man har senare framhållit hur dessa myter spelade en viktig roll för formandet av den svenska nationella självförståelsen 47. Inte desto mindre är förekomsten av sådana nationella emblem och symboler som kungaporträtt högst ovanliga på en så framträdande plats i en kyrka. Jag känner i alla fall inte till något liknande. Söderblom måste ha velat framhäva något särskilt med motivvalet.

Det är inte svårt att gissa, att det har att göra med hans höga uppfattning om sin idol Gustaf Adolf som protestantismens räddare. I olika texter och tal slår han nästan knut på sig själv när det gäller panegyrik över krigarhjälten från Norden. Här var Söderblom verkligen inte konfessionellt neutral 48. Redan 1893 var han på det klara med, att Gustav II Adolf var ett av Gud utvalt och kallat geni, som genomförde sina aktioner på "Guds tillskyndelse" 49. Visserligen är, som han senare sade, "varje folk ett Guds folk", men under stormaktstiden hade "…lutherdomen samlat folket till ett historiskt medvetande och en världshistorisk gärning" 50. "Konung och folk besjälades av en behärskande visshet, att vara av Gud korade till en uppgift, som krävde ansträngning av alla krafter till det yttersta. I den tiden blev vårt folk sökt. Och det drog sig icke undan" 51.

Söderbloms vision handlade på ett annat plan också om föreställningen om stormaktstidens nationella enighet mellan stat, kyrka och folk som ett ännu eftersträvansvärt ideal. Denna organiska enighet, som han ansåg ha sin utgångspunkt i Uppsala mötes beslut år 1593, tycktes ju av vissa hotad kring förra sekelskiftet av modernitetens frambrytande och det gamla, lutherska enhets- och överhetssamhällets begynnande upplösning. En blick på sekelskiftets retorik ger vid handen, att sådana föreställningar om en nationell samling i kyrkans hägn var insatta i en typisk konservativ ideologisk diskurs, som ett värn mot tidens förändringar och oro.

Gustav II Adolf framställs med helgongloria och i en gyllene rustning, mottagande ett svärd från himlen. Svärdet är visserligen en symbol för tron - det är även Paulus attribut - men motivet är hämtat från ett alldeles speciellt ställe, nämligen från ett av de många propagandaflygblad som gavs ut under 30-åriga kriget, och som sett i sin helhet ger en framställning av Gustav Adolfs landstigning i Tyskland sommaren 1630. Jag har identifierat förlagan (och det har kanske också andra gjort). Konstnären heter i alla fall Georg Köler och bilden finns på Kungliga Biblioteket 52. Söderblom refererar till ett liknande motiv redan i talet Den enskilde och kyrkan år 1909. Det ligger nära till hands att se bilden här som en del av tidens "nationalkyrkliga projekt 53. Om jag slutligen berättar att Gustav Adolf i texten på flygbladet jämställs med befriaren Moses, så har man faktiskt gått hela varvet runt rent retoriskt, och åter landat i det gammaltestamentliga.

Vilket budskap förmedlar då bilderna i koret till oss idag? Vår insikt i Söderbloms i våra ögon subjektiva kunskapssyn leder oss till, att i gestalterna i koret se vittnesbörd - inte om Guds handlande i historien - utan i stället om Söderbloms egen religiösa gripenhet när han utifrån sina tidsbundna utgångspunkter betraktade världshistoriens panorama, med trons öga och sin profetiska blick. Ur idéhistorisk synvinkel är det vackert så.

Och det finns också en ännu personligare vinkling. Ytterst handlar ju motiven om utkorelsetanken. Jag undrar, om inte detta är en punkt där uppenbarelsetron mötte det privata hos Nathan Söderblom. Åtminstone menar kyrkohistorikern Lars Österlin att Söderblom inte var helt immun mot denna tanke för sin egen del, när det gällde att senare som ärkebiskop leda Sveriges kyrka in i en ny tid 54. Och samma sak kanske även gällde tidigare. Vissa antydningar kan anas i minnesskrifterna. Även om sådant kan således bilderna indirekt berätta, även om vi försiktigtvis får låta det stanna vid vissa vaga antydningar.

Rundvandringen i kyrkan är nu slut. Vad kan vi säga, vi som sitter med historiens facit i handen? För en skeptisk eftervärld ligger det spänningsfyllda, ja, det vanskliga med hela konceptet "uppenbarelsen i historien" i öppen dager - åtminstone om tanken fattas alltför konkret, utanför sitt apologetiska och teologiska sammanhang, och därmed korsande gränsen mellan - som vi ser det - två inkommensurabla verklighetstolkningar. Men sådan idékritik hör inte till ämnet för dagen. Regeln är att varje tid måste bedömas efter sina förutsättningar, och här är det fortfarande det tidiga 1900-talets föreställningsvärld som gäller.

Fick då uppenbarelseteologin det genomslag han hoppades på? Ja och nej. Vi befinner oss i alla fall mitt inne i ett alldeles påtagligt bevis för att så var fallet i åtminstone ett avseende! Och visst stimulerade hans och Einar Billings liknande teologiska nytänkande exempelvis den ungkyrkliga entusiasmen under 1910-talet. Själv vidhöll han sina uppfattningar livet ut. Att den akademiskt-teologiska utvecklingen skulle slå in på andra vägar under 1920-talet är en annan sak, som andra kan beskriva mycket bättre än jag. Det blev sådant som Anders Nygren och motivforskningen som tog vid. Men det omintetgör inte, att hans ansats på sin tid var ett frimodigt, ja, djärvt försök att frigöra sig från stelnade och ohållbara teologiska positioner. Han ville skapa ett alternativ till både liberalteologins utspädda etisktreligiösa minimum och biblicismens antikverade synsätt. Fruktbärande blev också hans uppfattning om uppenbarelsens universalitet och Svenska kyrkans roll som en möjlig enande och samlande kraft, vilket pekade direkt fram mot hans senare kyrkliga samförståndssträvanden, med det stora ekumeniska mö- tet i Stockholm år 1925 som sin tydligaste manifestation.

Jag ska bara avslutningsvis peka på ett element i Söderbloms teologi som ännu kan verka frigörande. Han hade nämligen den uppfattningen, att alla religiösa dogmer, symboler och representationer egentligen är metaforer och ofullständiga provisorier, som aldrig kan uttömma religionens djupdimensioner 55. Tvärtom, menade han, kan sådant hindra det gudomliga från att skimra igenom. Kanske tänkte han inte på, att det synsättet även kan tillämpas på hans egna teologiska konstruktioner! Anlägger man detta metaperspektiv, d v s applicerar Söderbloms hermeneutiska grundsyn på hans egna texter, så kan vi se hans uppenbarelseteologi befriad från mycket av det alltför tidsbundna, och i stället framträder hans religiösa credo, som kan summeras i formeln "Gud regerar" - ett uttryck för det kristna hoppet.

Om man i detta övergripande perspektiv betraktar ikonografin i Uppenbarelsekyrkan, så kan vi kanske se bortom det för oss förlegade, och kan i stället se kyrkan som ett vittne om en förändringens tid vid förra seklets början, då mycket som var fast förflyktigades, och det gällde att hitta nya vägar för att tillförsäkra tron och kyrkan ett säkert fäste som kunde bevara och stärka det kristna hoppet. Och det är främst på det sättet jag vill se Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden som ett intressant och bestående tidsvittne.

 

 

 

Notförteckning.

 

Använda förkortningar i noterna:
DLG = Nathan Söderblom: Den levande Guden.
UR = Nathan Söderblom: Uppenbarelsereligion.
Vxl = Nathan Söderblom: När stunderna växla och skrida.

 

1. Söderblom 1916, sid. 167.

2. Ibid

3. Ibid.

4. Om Zetterwall se Benkt Olén 1967.

5. Det var Hjorthagens k:a, uppförd 1907-1909 enligt Göran Alm i Bexell (red.) 2003, sid.
287. Kritik mot Zetterwall, se Rosén 1988, sid. 34ff.

6. Till de teologie studerande, tal 24 september 1901 i Söderblom 1916, sid. 60.

7. Om liturgisk förnyelse, se Rosén 1988, sid. 128-129, samt Lundberg 1984 sid. 124 ff.

8. Lundberg 1984, sid. 126.

9. Söderblom 1941, sid. 139.

10. UR sid. 60-61.

11. UR sid. 56.

12. Profetreligion är "omedelbar gudserfarenhet": UR sid. 50 samt sid. 131.

13. Förnuftets begränsningar UR sid. 105. Se även Erland Ehnmarks förord till UR sid. 17,
samt. Jeffner i Eilert (red.) 1999, sid. 141-143.

14. Pascal etc UR sid. 33.

15. Jeffner i Håkan Eilert (red) 1999, sid.136ff.

16. Båda cit i detta stycke från UR sid. 34-35. .

17. Söderblom i Brodd 1982, sid. 112. Citat från tal Die Einheit der Christenheit i Lausanne 1927.

18. Katekesen var ännu normgivande: Söderblom 1916, sid. 168.

19. UR sid. 128.

20. Söderblom citerar Hjärnes tal i UR sid. 128-129.

21. UR sid. 63 samt 129.

22. UR sid. 110.

23. UR sid. 115.

24. UR sid. 131.

25. UR sid. 130.

26. UR sid. 131.

27. DLG, sid. 460.

28. UR sid. 117 samt Söderblom 1916 sid. 89.

29. "Utopister" etc från UR sid. 130-131.

30. Söderblom 1916, sid. 164. Sokrates: se även Vxl II, sid. 269.

31. Altarets centrala betydelse: Söderblom 1916, sid. 169.

32. UR sid. 126.

33. Söderblom 1916, sid. 168.

34. Söderblom Vxl II, sid. 253ff.

35. Syftar på den stora skaran ("alla folk och stammar och länder och språk") i Upp 7:9. Fast de flesta ser tämligen europeiska ut!

36. Söderblom 1916, sid. 86-87

37. Rosén 1988, sid. 96.

38. Legenden återges i Botkyrkabygd 1982, sid. 70ff.

39. Fröjmark i Nilsson 1996, sid. 405ff.

40. Runestam i Kyrkohistorisk Årsskrift 1998.

41. Hammar 1971, sid. 244-247.

42. "Ålagd": i Söderblom 1916, sid. 59.

43. "Svenska medeltidens profetiska snille framför andra" i Söderblom 1916, sid. 165. Redan vid föredraget Birgitta och reformationen 1916 klarnar hans inställning, såtillvida att B. anses "utföra Guds verk i händelsernas lopp". I Söderblom 1933, sid. 23-24..

44. "Två helgon" i Söderblom 1916, sid. 165. Se även tal vid Trefaldighetskyrkans återöppnande år 1905 (i tidningen Upsala 2 jan 1906 ) och predikan Helgon 1910 i Vxl II, sid. 310.

45. UR sid. 124.

46. "Andre apostel" i Estborn 1944, sid. 182. Söderblom påminner i UR sid. 118 om att Melanchton år 1537 betecknade Luther som en av Gud sänd profet.

47. Jmf Patrik Hall: The Social Construction of Nationalism. Sweden as an Example. Lund 1988, kap. 3..

48. Annat exempel på antikatolicism, se talet Sveriges förste teologie professor 1912 i Söderblom 1916, sid. 157ff.

49. Söderblom Tal till Gustav Adolfsdagen 6 nov 1893 i Söderblom 1916, sid. 103-111.

50. "Varje folk…" i tal Den enskilde och kyrkan 1909 i Söderblom 1916, sid. 87. "Lutherdomen samlat…": a.a. sid. 88.

51. Art. Svenska kyrkans kropp och själ i Söderblom 1916, sid. 52.

52. KB:s signum: HP GIIA. B.8.

53. Lars Österlin i Brohed (red) 1998, sid. 321ff.

54. Lars Österlin i Kyrkohistorisk Årsskrift 1992, sid. 175-183.

55. UR sid. 91-92.

 

 

Käll- och litteraturförteckning.

Nedan förtecknas enbart verk som citerats eller eljest direkt använts i föredraget. Allmänna översiktsverk (samt en vidarehänvisning i noterna) redovisas således ej.

 

Källor:

Söderblom, Nathan: Tal till Gustav Adolfs-dagen den 6 nov 1893. I samlingsverket Svenska
           Kyrkans kropp och själ, sid. 103-111. Stockholm 1916.
- " - Till de teologie studerande 1901. I a.a. 1916, sid. 60-64.
- " - Den enskilde och kyrkan 1909. I a.a. 1916, sid. 65-94.
- " - Sveriges förste teologie professor 1912. I a.a. 1916, sid. 147-162.
- " - Uppenbarelsekyrkan 1913. I a.a. 1916, sid.163-173.
- " - Svenska kyrkans kropp och själ 1914. I a.a. 1916, sid.1-59.
- " - Den levande guden. Grundformer av personlig religion. Stockholm 1932.
- " - Svenskars Fromhet. (Birgitta och reformationen 1916). Uppsala 1933.
- " - När stunderna växla och skrida II (Vägen till fadern 1909 samt Helgon
         1910). Uppsala 1935.
- " - Svenskars Fromhet. Ny följd (Minnen från 1880- och 1890-talen samt
         Sveriges Kyrka 1908). Uppsala 1941.
- " - Uppenbarelsereligion. Stockholm 1963. Första uppl. 1930.

 

Kyrkobeskrivningar:

Lindberg, Gunnar Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden. Stockholm 1956.
- " - (red) Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden 1913-1938. Minnesskrift.  
        Stockholm1938.
Öst, Kerstin Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden. Stockholm 1988.

 

Litteratur:

Alm, Göran Se Bexell, Oloph (red).
Andrae, Tor Nathan Söderblom. Uppsala 1931.
Bexell, Oloph (red)
Sveriges Kyrkohistoria del 7. Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid.
          Trelleborg 2003.
Brodd, Sven-Erik Evangelisk Katolicitet. Uppsala 1982
Brohed, Ingmar (red)
Kyrka och nationalism i Norden. Nationalism och skandinavism i de
         nordiska folkkyrkorna under 1800-talet.
Lund 1998.
Eilert, Håkan (red)
Modern svensk teologi: strömningar och perspektivskiften under
         1900-talet.
Uddevalla 1999.
Estborn, Sigfrid
Under Guds grepp. En studie i Nathan Söderbloms förkunnelse.
         Stockholm 1944.
Fröjmark, Anders Se Nilsson, Bertil.
Hammar, Hans-Börje Personlighet och samfund. J.A. Eklund och hans tillflöden
         Klippan
1971.
Lundberg, Mabel
Kristen bildkonst under 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Ett
        
urval av bilder och idéer.
Lund 1984.
Nilsson, Bertil (red) Kristnandet i Sverige. Gamla källor och nya perspektiv. Uppsala 1996.
Olén Benkt Kyrkoarkitektur och teologi. I Kyrkohistorisk Årsskrift 1967.
Oredsson, Sverker Gustav Adolf. Sverige och trettioåriga kriget. Historieskrivning
         och kult
.
Lund 1992.
Rosén, Birgitta Fädernas kyrka – församlingens hus. Lund 1988.
Runestam, Staffan Nathan Söderblom och försvarsfrågan 1913-14. En tidsbild. I
Kyrko-.
           historisk Årsskrift 1998. Uppsala 1998.
Skogar, Björn Viva vox och den akademiska religionen. Stockholm/Stehag 1993.
Sundström, Erik (red) Botkyrkabygd. Från Mälarstrand till Österhav. Östervåla 1982.
Wiberg, Gunnar
Ideologi och ikonografi. En studie i den tidige Nathan Söderbloms
          nationalistiska åskådningar. Opubl. C-uppsats, Södertörns Högskola vt 2006.
Österlin, Lars
Sveriges världshistoriska uppgift. Nationalism och internationalism i
         Svenska kyrkan vid 1900-talets början. I Kyrkohistorisk Årsskrift 1992.
         Uppsala 1992.

(webbpublicering 23.10.2007)

 

 

[sidans början]
[startsidan]